Jag älskar min narkolepsi!
Ja, det är klart att jag ljuger. Jag hatar den. Jag hatar den som pesten! Igår frågade min sambo mig om jag kunde säga något positivt om min sjukdom för han anser att det finns något positivt med ALLT. Men jag hittar inget. Möjligtvis att jag kan somna exakt när jag vill men baksidan är ju att jag somnar exakt när jag INTE vill också. Och ja, jag kan vara vaken på nätterna men det innebär ju också att det är otroligt jobbigt att kliva upp när jag börjar jobba klockan sju också.
Den sista tiden har jag gjort några livsavgörande förändringar. Jag fick amfetamin som medicinering, utskriven via telefonen. Den skulle få mig att må mycket bättre (det här kommer att bli ett eget blogginlägg så småningom) men tro mig. Allt blev sämre. Allt!
Hux flux vägde jag 36 kg. Så jag sökte hjälp hos en kostrådgivare. För ungefär två månader sedan drogs licensen in för min medicin och jag återgick på modiodalen som jag avskyr. Som jag blir arg och ledsen på.
Så jag tog beslutet att inte äta medicin på ett tag. Men jag ser alltid till att ha med mig i väskan utifall det skulle uppstå situationer där jag helt enkelt utsätter mig för fara genom att inte kunna hålla mig vaken.
Idag, med rätt hjälp och rätt kost är jag omedicinerad och väger 43,3 kg. Jag ser det som en vinst och en seger att jag vågar tänja mina egna gränser och göra det jag känner är bäst för kroppen och inte det läkaren tror är bäst. För läkare, det får jag ju aldrig träffa... Har en tid vecka 35 och det ska bli intressant att höra vad de har att säga den här gången. Jag har sökt specialistvård i stockholm och eftersom sjukhuset i Gävle inte ens har läkare till att skriva intyg till akassan på att jag inte orkar driva min firma så förutsätter jag att de godkänner min specialistvårdsremiss.
Så på frågan om det inte finns något positivt med min narkolepsi svarar jag nej! Däremot kan jag ju ge mina vänner ett gott skratt med min kataplexi. =) Och det bjuder jag på!
Den sista tiden har jag gjort några livsavgörande förändringar. Jag fick amfetamin som medicinering, utskriven via telefonen. Den skulle få mig att må mycket bättre (det här kommer att bli ett eget blogginlägg så småningom) men tro mig. Allt blev sämre. Allt!
Hux flux vägde jag 36 kg. Så jag sökte hjälp hos en kostrådgivare. För ungefär två månader sedan drogs licensen in för min medicin och jag återgick på modiodalen som jag avskyr. Som jag blir arg och ledsen på.
Så jag tog beslutet att inte äta medicin på ett tag. Men jag ser alltid till att ha med mig i väskan utifall det skulle uppstå situationer där jag helt enkelt utsätter mig för fara genom att inte kunna hålla mig vaken.
Idag, med rätt hjälp och rätt kost är jag omedicinerad och väger 43,3 kg. Jag ser det som en vinst och en seger att jag vågar tänja mina egna gränser och göra det jag känner är bäst för kroppen och inte det läkaren tror är bäst. För läkare, det får jag ju aldrig träffa... Har en tid vecka 35 och det ska bli intressant att höra vad de har att säga den här gången. Jag har sökt specialistvård i stockholm och eftersom sjukhuset i Gävle inte ens har läkare till att skriva intyg till akassan på att jag inte orkar driva min firma så förutsätter jag att de godkänner min specialistvårdsremiss.
Så på frågan om det inte finns något positivt med min narkolepsi svarar jag nej! Däremot kan jag ju ge mina vänner ett gott skratt med min kataplexi. =) Och det bjuder jag på!
Ett stort tack till Anna Siekas på Komiform gym & fitness center för ALL hjälp!
Kommentarer
Postat av: Fanny saxmo
Hej hej! Jag är en tjej på 18 år som läste ett inlägg du gjorde på en sida 2011. Om det är okej skulle jag jättejätte gärna vilja ställa lite frågor då jag misstänker att jag har någon form utav narkolepsi. Jag har försökt få hjälp jättelänge utav läkare nu men varje gång jag berättar om ex mina sömnparalser så vet de inte ens vad det är för något. Och när jag berättar om mina hallucinationer tittar de på mig som om jag tar droger! Skulle jätte gärna komma i kontakt med dig på något vis!! Med vänlig hälsning, Fanny.
