Är du trött

Tänk vad olika våra liv ser ut. Igår pratade jag med en vän som levt "normalt". Alltså i en normal stadsdel, med påstådda normala dryckesvanor, utan alkoholism eller socialt missanpassade förhållanden. För henne är det viktigt med två glas vin till grillat.

Jag har totalt alkoholförbud hemma. Punkt slut. Med undantag för ungefär en gång vart sjätte år då det är min tur att ha den årliga glöggkvällen. Då står mina vänner och häller ut det sista innan de går, av respekt för min beroendeproblematik. Två glas vin till grillat existerar inte hos mig. Ingen grill heller i och för sig.

Själv är jag uppvuxen lite här och var. Präglad i den vita stadsdelen i Gävle och kommer ihåg den första invandrarfamiljen som flyttade in. Mina vänner blev vräkta emellanåt och mitt största problem var då hur ledsen jag var över att min tröja blivit kvar när hyresbolaget plomberade låset. Min mamma köpte mat ibland till några av mina vänner och vid 12 års ålder hade jag kompisar som delade lägenhet med stadens mest socialt missanpassade och nerknarkade personer.

Många av de är döda, sitter i fängelse, känner inte igen mig. Men de flesta av oss gjorde revolt, vägrade fastna i lågstatusbeteende. Tog tag i det som föräldrarna inte orkade. Min mamma jobbade natt. Hon kämpade hårt. Jag klassar inte henne till dessa föräldrar annat än att vi bodde på samma plats som dem.

Vi kände oss aldrig fattiga för pengar diskuterades aldrig hos oss. Min styvfar, världens snällaste människa, söp som ett svin men ALDRIG hemma. Han var periodare. Lät lite "finare" än alkoholist. Sist jag såg honom kände han inte igen mig och hade inga framtänder. Inte alkoholist?

Sedan har vi den tredje kategorin. Jag har en vän som blev övergiven som barn. Uppvuxen med mormor och morfar, pappan fanns inte med i bilden. Som i vuxen ålder blir sjuk och behöver hjälp... Då har mamman pluggat till socionom och svänger sig med fina ord och ska hux flux vara den bra föräldern och läxa upp det vuxna barnet. Trots att hon aldrig tagit ansvar. Drar med sig andra familjemedlemmar som även de lägger skulden hos min sjuka vän.

Jag törs vara kaxig nog att påstå att om mamman gett min vän den kärlek hon förtjänade som barn, istället för känslan av utanförskap och "varför duger inte jag" kanske livet hade sett helt annorlunda ut för henne. Men att studera till socionom verkar vara genomgående för föräldrar som lämnat sina barn.

För många år sedan skaffade jag barn med en man. En man som blivit lämnad av mamman hos sin gravt alkoholiserade pappa som barn, fick leva ett liv i misär, med alkohol, öppna orgier och noll kärlek. Jag skriver det här, för mannen finns inte i mitt och barnens liv. Han lämnade mig när jag var gravid i sjätte månaden och flyttade hem till en av mina bästa vänner.

Hans mamma blev också socionom. Talade gärna om för mig hur jag skulle uppfostra mitt barn sedan tidigare men det där fungerade inte på mig. Sedan försvann hon igen, från sitt barnbarn i samma veva som mannen lämnade mig. Vad hade hon lärt sig på sin socionomutbildning? Jo, att svänga sig med fina ord men beteendet var detsamma. En empatilös egoist som bara för att dölja sina egna problem låtsas bry sig om andras barn eftersom hon inte har förmågan att bry sig om de som står närmast. Asbergers? Eller bara riktigt jävla dåligt samvete!

Det skrämmer mig, att det är dessa människor som sitter och beslutar över vilka samhällsmedborgare det är, som kan klassas som lämpliga föräldrar. När de själva inte har en aning om hur man gör! Vem beslutar och utreder deras lämplighet som socionom?

Hade den biologiska farmodern varit tuff nog och stått vid mitt barns sida, stöttat honom och mig i kampen mot hans autism eller utvecklingsstörning hade mitt sätt att se på saken antagligen sett annorlunda ut. Men inte ett brev, telefonsamtal... Sedan han fyllde ett år. Han blir tio i år.

Han har en pappa idag. En pappa som älskar honom högre än något annat. Som finns där för honom dygnet runt, trots att han inte har några lagliga rättigheter över huvud taget.

Hur som helst. Det jag började skriva om, hur olika vi är. Alla vi tre vänner, är bästa vänner idag. Vi ger varandra något som kompleterar de känslor vi missat... Min första vän kan förklara hur man umgås socialt på ett normalt sätt, jag kan bidra med omtanke och förmågan att säga förlåt istället för att döma och min tredje vän kan visa oss innebörden med hur viktigt det är att vara närvarande tillsammans...

Och framför allt - Att blod inte alltid är tjockare än vatten. Typ aldrig.

[Här vill jag bara tillägga att jag inte alls hyser ett agg för alla som jobbar inom socialtjänsten. Jag har varit delaktig i Grinden här i Gävle och de människorna som jobbar där borde agera förebild åt resten av landets socionomer. De räddade mig när jag hade det som jobbigast. Men de sitter heller inte på den gatan jag bor på (där familjeenheten ligger), utan har skapat sig en egen oas dit människor kan gå och öppna upp sig utan att bli dömda på förhand. Så jag rekommenderar Grinden mer än något annat - till de barn och föräldrar som behöver den hjälpen!]

Idag orkar jag inte skriva vad jag ätit... men det är sibylla, gröt, yoghurt och en massa annat så vi släpper det. ;)

Däremot har jag gjort en skrivelse till läkemedelsverket angående subventioneringen av Xyrem. Varför får vissa och vissa inte? Jag förstår faktiskt inte... Fick ett meddelande av en tjej idag som skulle få testa i en månad medan jag kämpat... jag vet inte HUR länge... Men jag är glad för hennes skull och ser det som ett steg i rätt riktning, för mig.

Annars har jag blivit kallad för egocentrisk idag. Att jag bara pratar om mig själv... Vad jag gjort för den personen är inte relevant, men jag kan ju säga att det var som att få en käftsmäll. Så jag kommer aldrig att öppna mitt hem, mitt liv eller min familj för någon annan än min kärlek igen. Aldrig. Det är inte värt att bli nedvärderad efteråt. Jag är inte värd det, för jag tänker aldrig på mig själv, bara på andra...  

Började morgonen med havregrynsgröt. Alltid. Serotoninhalten behöver sig ett ryck så det kan jag rekommendera trots att det inte är världens godaste frukost. Men med min hemlagade körsbärssylt är det grejer alltså! Och kaffe.

Sedan åt jag vaniljyoghurt med körsbärssylt. Och kaffe.

Köttfärssås och spaghetti till lunch när älsklingen kom på besök. Och kaffe.

Maryland cookies. Mums. :) Och något liknande med godis i. Aj lajk! Och kaffe.

Banan och vaniljyoghurt. Jag älskar vaniljyoghurt.

Köttfärspaj till middag. Och så råkade jag äta upp Williams också innan han kom hem så jag fick springa iväg och köpa en ny till honom.

Vaniljyoghurt med körsbärssylt. Och kaffe.

Sedan, mina vänner, så sov jag. Eftersom jag fick åka ambulans med min son natten till igår för han slutade att andas, vilket resulterade i 1,5 h sömn så däckade jag klockan 20. Annars brukar jag alltid vara uppe och äta på natten... så jag vaknade med huvudvärk. För lite kaffe helt enkelt. :)

(Och nej, jag tänker inte dra ner på kaffet och behöver det inte heller. Jag slutade med över 70 kg socker/år bara genom att sluta ha det i kaffet, jag varken röker eller dricker, så det här är min enda last och den behåller jag).

Det är så enkelt att säga men så svårt att leva efter. Att inte kunna sitta vid datorn utan att bli förlamad i armarna för att Windowsljudet på datorn ligger högre i jämförelse med Spotifyljudet, eller att ramla in i dörrkarmen för att ljudet från ringklockan helt plötsligt lät mycket högre än igår (vilket det inte gjorde, bara jag som är extra känslig vissa dagar). Då känns det hopplöst.

 I söndags åkte jag 32 karuseller på Liseberg. Nu finns det bara en enda karusell jag inte åkt där och det är AtmosFear och den väntar jag med ett tag till. Första svängen i uppskjutet fick jag kataplexi i armarna och en tjej fick öppna mitt bälte efteråt. Men vad GÖR det egentligen..? "Ursäkta, kan du öppna, jag har ingen känsel i händerna" får ju knappast något att gå hem och fundera över: "Vad menade hon med det där egentligen, har hon en sjukdom, varför åker hon karuseller om hon inte kan öppna efter sig"... hon bara öppnade och drog vidare till nästa karusell... Och sedan var jag ett minne blott. Att inte göra sig sjukare än vad man är, är SKITVIKTIGT. Men ibland vill jag bara gnälla. Och gnälla. Och gnälla. Och gnälla. 

Och nu är mina kataplexier hopplösa och så är det bara. Det känns som ett bottenlöst hål där allt bara ramlar ner och jag kan knappt skriva om det utan att känna av det i armarna och nacken. Jag har kommit på mig själv med att vila huvudet lite lätt mot axeln medan jag skriver... ganska behagligt och rätt skyddat från känslor som kommer upp medan jag skriver.

Mitt BMI ligger på 15.4. Och jag mår bra. Att jag är smal är ett större bekymmer för er som tittar ledsamt på mig när ni träffar mig på stan än vad det är för mig. Inget är förändrat, jag äter som en flodko om inte mer, jag rör på mig, jag jobbar, jag ORKAR göra saker. Och jag får hjälp. Så nu har vi rett ut det. Om jag var undernärd och underviktig skulle jag inte orka göra ett jävla skit. Men jag vet att alla år av passivitet har resulterat i en chock för kroppen så klart, när jag började hålla igång efter 34 år. Så det behöver bli stabilt. Kroppen är i fysisk extas. 

Det som är skönt i den här frågan är alla mina vänner som ser hur mycket jag petar i mig och som förgäves försöker att hänga med, men blir överviktiga på kuppen. ;)

Så, för att ni ska få en hum om vad jag petar i mig under en vecka och ändå väger så lite som jag gör, för att senare slänga ur er kommentarer om att "ta en bulle till för den behöver du" och om varför jag tackar nej till den, för DET FINNS INGEN PLATS efter 12 andra bullar timmen innan så ska jag föra en matdagbok på bloggen. Så får vi se om någon av er kan hänga med i mitt mattempo. Skulle inte tro det...

Så Xyrem. Here I come. <3 Eventually.

Inget illa mot kommunister. Jag respekterar alla människor. Jag respekterar till och med Sverigedemokrater, dock är jag starkt emot deras politik. Men de var säkert söta när de var barn de också.

Hur som helst.

Igår publicerade jag en låt med Nomy på facebook. För att ni ska få något hum om vad jag pratar om så publicerar jag den även här.

http://open.spotify.com/track/7xoyn8tpOpvRXSdJEO5XL3

Jag och en vän till mig kom i en diskussion om denna då jag anser att melodin är fin men att texten är kapitalt värdelös. Han ansåg till och med att melodin var värdelös. Jag var ironisk när jag publicerade låten för jag visste att det skulle bli diskussioner. Diskutera är bland det roligaste jag vet! Några förstod inte varför jag tyckte att den var dålig så jag publicerade några textrader:

"Once Julie gave me a song
It was about you but now it's been gone
Once Julie gave me a smile
Like yours, but it's been a while

She reminds me of you
And it breakes me in two
Oh, I'm standing all alone
I've got nothing to live for
Now that Julie's gone
I've got nothing to live for
She reminds me of you"

Jag tycker att det är en "cat in a hat with a rat"-text och det står jag för. Mumbojumbo för utfyllnad. Det är min personliga åsikt. Vem som helst får tycka vad de vill. Men det är min logg på facebook. Och det här är min text på en blogg jag är ansvarig över.

Så får jag ett mail. "Vi har fått in en anmälan om "hets mot individ- eller grupp" i något av dina inlägg. Vid upprepat missbruk kan ditt konto komma att stängas ner..." I samma veva stängs funktionen att kommentera av på inlägget om Nomy. Detta reagerar även min vän på som tycker att det är märkligt.

Plötsligt är min länk borta. Jag önskar att jag hade gjort en printscreen på det så att ni hade fått se vad vi skrivit!

Det är nu det blir intressant. Det här börjar att diskuteras på Twitter.

http://twitter.com/#!/search/%40vemihelvete%20emanuelkarlsten
http://twitter.com/#!/search/%40vemihelvete%20facebook

[Censur], som arbetar som produktdesigner (produktformgivare?) på facebook ser det som ett misstag från facebooks sida. Allt det här för att jag valt att vara ironisk på facebook.

Grejen är den att jag länkade ganska mycket till Aftonbladet när allt det här i Norge hände. Och skrev mina personliga åsikter. Vid två tillfällen plockades mina länkar bort då också och jag fick varningar. Jag lade inte så mycket vikt vid det just då... men så börjar mina personliga åsikter att sållas bort från min egen sida och det är oroväckande anser jag. Speciellt med anledning av det här!

För över ett år sedan så upptäckte jag den här gruppen:
http://www.facebook.com/?sk=2361831622#!/group.php?gid=115877998422899&v=wall

Det visade sig att det börjat som ett skämt men att det senare blev en grupp på hur många tusen som helst, som bara satt och matade hatiska meddelanden om hur ful han var osv. På bilddagboken blev han precis lika trakasserad.
Vi anmälde gruppen gång på gång, pratade till och med med polisen, men det var hans föräldrar som måste göra anmälan, vilket jag uppfattade det som att de gjorde. Det blev samtal till diverse kvällstidningar men INGET hände. INGET.
Gruppen finns fortfarande kvar, utan administratörer. Enligt facebook så går det inte att radera en grupp som inte har någon administratör.

Nähä, men ni kan radera en enskilds individs konto på grund av att den personen inte tycker om en låttext, eller vaddå? Jag är tacksam över att jag fick tillbaka mitt konto, men nästa gång det händer så kommer jag att anmäla facebook för brott mot yttrandefrihetslagen som är en grundlag i Sverige. För så här får det inte gå till. Om jag utför kränkande handlingar mot individ eller grupp genom att tycka att en text är banal, så är väl det min åsikt. Det handlade inte om något personligt påhopp. Vi bor inte i KINA!

Och huruvida ni anser att mina kommentarer angående galningen i Norge inte heller var relevanta, det orkar jag inte ens bry mig om.

Så [Censur]. Misstag? Skulle inte tro det. Men likväl som ni har ögonen på oss, har jag ögonen på er. Var så säker...

[Edit, trampade på en öm tå. Attans. Snyft.]

Igår, efter 15 timmar i sträck blev jag äntligen klar med det jobb jag var sen med... så skönt.
När jag vaknar på morgonen känner jag mig utvilad och lugn.

Jag bestämmer mig för att göra klart en väns profilbilder som hon väntat på. När jag öppnar upp dem börjar jag gråta. Hon är så vacker. Jag önskar att jag kunde lägga ut dem så att ni fick se vad jag pratar om. Men jag kan inte göra det, för idag ligger hon nerdrogad på en akutpsykvårdsavdelning efter en allvarlig psykos. Eftersom jag inte skriver hennes namn så törs jag skriva OM det och jag vet att hon inte tar illa upp. Hon ligger där i väntan på elchocker.

På bilderna ÄR hon lycklig. Vi hade en helt underbar dag tillsammans, hon, hennes son, jag och min äldsta. Vi fotograferade högt uppe på en höjd med Göteborg som utsikt. För bästa ljussättning tvingade jag William att ta av sig sin vita t-shirt och ligga under henne med den, vilket gav en hel del skratt och glädje i bilderna. :) 

Vad hände gumman?

Det finns inget jobb i världen just nu som är viktigare än hennes bilder. Så att hon kan få se hur vacker och strålande hon är, både på insidan och utsidan.

Jag älskar dig gumman, alla har vi våra problem, men låt inte problemen, eller "sjukdomen" ta över dig.

(En bild på William från vår plåtning...)

Precis just i detta ögonblick är jag två dygn sen med en deadline på ett jobb. Min dator har ingen lust att vara arbetsredskap längre och jag har varit och norpat mammas medan hon är bortrest. ;) Men hur jag än beter mig får jag inte till det. Och jag är ALDRIG sen med saker... Det stör mig enormt. Men det gäller att ha is i magen. För jag KAN verkligen inte göra något åt det. Det finns bara 24 timmar på ett dygn. (Och photoshop tar ett halvt dygn att installera...)

Jag har lämnat några negativa veckor bakom mig och gått tillbaka till att vara positiv. Hösten är på väg! Jag är en riktig höstmänniska och jag blommar verkligen ut när sommaren lämnar oss... 

Igår hade jag ett sådant sjukt kataplexianfall igen, när jag absolut INTE ville ha det. Det stör mig enormt att jag blir så dålig när jag mår så bra. Eller... när jag mår som bäst. Jag tyckte precis just då att det var orättvist och så grät jag lite extra över det. Dagen efter är jag alltid helt slut, det känns som om jag gått igenom ett tolvtimmars träningspass... Och häromdagen ramlade jag plattfall i köket för att William stod i vardagsrummet, när jag trodde att han var uppe... fem cm från en utdragen låda.

Jag tror helt ärligt att kataplexierna kommer att bli min död. Men jag VÄGRAR låta de vinna över känslorna. Men hur mycket orkar man..? Hur mycket klarar kroppen egentligen av?

 

[Det här är helt och håller min personliga åsikt och jag har full förståelse och respekt för hur andra människor tycker. Jag har ju inte fått Narkolepsi av pandemrix och jag antar självklart att det speglar mina åsikter angående andra typer av vaccinering.]


---------------------


Alltså, förlåt Ulf. Men vad länkade du till egentligen? Är det det där du vill förmedla till en 14-årig nydiagnostiserad tjej som söker nya vägar att orka med sig själv? En skrämselpropagandasida utan substans, gjord av en amatörHTML-programmerare.

Jag har full förståelse för att dessa underbara barn och ungdomar i framtiden kommer att skrämmas av vaccin. Men vi ska heller inte glömma att utan vissa vaccin kan vi få ÄNNU svårare följdsjukdomar av de sjukdomar vi borde vaccinera oss emot. Då pratar jag inte om svininfluensan. I Sverige erbjuds för närvarande barnvaccination mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, haemophilus influenzae, mässling, rubella (röda hund) och påssjuka... Nu är jag en "för vaccination"-person (då menar jag INTE Pandemrix) så det speglar så klart mina åsikter och ord... Men kom igen.

Vaccin ger inte autism eller adhd. Autism är en störning från antingen fosterstadiet eller utdrivningsskedet och det finns än inget bevisat resultat, trots att diskussionen pågått i hundra år... Och adhd är ett neuropsykiatriskt till stor del genetiskt tillstånd som inte ska förväxlas med sjukdom.

Om man nu ska hålla på med något som åtminstone ser ut som en seriös organisation kan man ju åtminstone börja med att ta reda på fakta och sedan ha en förtroendeingivande hemsida. Och kontakta ungdomarnas föräldrar. Inte ungdomarna. Jennifer är inte ens myndig!

Jag förkastar Pandemrix och håller på att undersöker riskerna hos Gardasil som tydligen förstört för många unga kvinnor. Men man ska heller inte glömma att livmoderhalscancer kan leda till döden och det kanske inte heller är det bästa alternativet?

Min mellersta son är autistisk från födseln, min äldsta har ADHD helt klart genetiskt och förutom narkolepsin har jag ADD icke orsakat av något vaccin.

Däremot fick jag en hjärnhinneinflammation av ryggmärgsbedövning. Som jag får dras med sviter av än idag.

Jag hänvisar dig, Ulf, istället till den värsta propagandalögnaren genom tiderna, som faktiskt genom sitt eget övertygande övertygade föräldrar till att inte vaccinera. Det här är resultatet. Undrar om hon sover gott om nätterna när det senare visade sig att det inte ens var säkert att hennes egen son VAR autist.
http://www.jennymccarthybodycount.com/Jenny_McCarthy_Body_Count/Home.html

Tack. Kör du skitpropaganda på min blogg får du ta ett svar som kanske är rakt och elakt. Men jag är ansvarig för just den här bloggen. Skriv gärna till myndiga personer. Annars vänder du dig till föräldrarna istället.

Efter en hel del velande har jag bestämt mig för att göra ett "uppehåll" på obestämd tid med att blogga! Orsaken är den att min hjärna säger att jag vill, jag vill ju dela med mig, jag vill få ut info om denna sjukdom, kanske det kan vara till nån hjälp för någon annan osv. Medan mitt hjärta och magkänsla talar emot, inte att jag inte vill hjälpa andra utan att det faktiskt är min son jag skriver om och utgår ifrån..vet inte men det känns inte rätt mot honom! Jag trodde också att jag skulle må bra utav att få skriva av mig men tvärtemot känns det jobbigt:( Vet inte men jag var väl inte tillräckligt redo för detta även om jag trodde det innan..fortfarande många olika känslor som väller runt:/ Igår var vi med Alvin hos doktorn för att kolla av med medicinerna osv. På vägen in frågade jag Alvin hur det kändes nu med tröttheten och kataplexierna mm att det är viktigt för oss att veta så vi kan berätta för doktorn. Han sa att han inte är lika trött längre (går på concerta) och att han helst inte vill sova på dagen. Vilket är förståligt för en 7 åring, men tyvärr nu ett måste för att dagen ska fungera!! Han sa även att det är lite jobbigt när han skrattade för mycket då det känns jobbigt i ansiktet och att ena knäet viker sig. Jag är glad att han öppnat sig och börjat ta in att han verkligen har den här sjukdomen..för den kommer tyvärr att vara en del av honom i resten av hans liv!! Jag vet att Alvin haft "turen" eller vad man nu ska säga att fått såpass lindriga kataplexier och att det är många som har det mycket värre än honom. Och det finns inte ord som kan uttrycka hur ledsen jag är för alla dem som drabbats av den här hemska sjukdom! Men tillsammans är vi starka och jag vill tacka Ellinor (du är fantastisk) för den här chansen att fått dela med mig..men just nu så kan jag inte! Men vem vet man ska aldrig säga aldrig..kanske jag kommer tillbax;)) Stor kram till er alla!!:) //Eva-Li

Ja, jag vet. Jag har kommit helt ifrån syftet med narkolepsisidan. Men det händer så mycket varje dag och jag har svårt att avgöra vad som är "normalt" eller vad som är sjukdomen. Därför väljer jag att bara skriva, skriva och skriva, om mitt liv och mina känslor. Öppet och ärligt. Ibland kommer sjukdomsbilden in, oftast inte. Jag tänker inte på att jag faktiskt ÄR sjuk. Aldrig någonsin. Förutom under anfall eller paralyser. Eller som idag, när jag fick läsa om mig själv i Amelia. Att stå utanför mig själv och se in som en åhörare. 

Det första som slog mig var... Att vad gammal jag blivit. Jag har ingen tidsuppfattning alls. Sedan slog det mig att det inte är jag som gått igenom allt som stod där. Men det har jag... Ändå finns bara en bråkdel med i tidningen, jag uteslöt ett krossat äktenskap, förlorade familjemedlemmar osv. Det är inte längre egentligen väsentligt om hur mycket misär jag gått igenom utan hur jag orkat tagit mig ur... Hur jag med bärsele stal medicin på sjukhuset tillsammans med min nyfödda son, eller minen på min dåvarande man när han öppnade medicinskåpet och alla hans fotbollsskadevärktabletter var borta. Allt var tömt. Allt. Kvar fanns bara fyra vita små väggar och tomma kartonger. Och allt var uppdagat. Men den där minen. Jag visste att jag var körd. Eller när min bror valde att avsluta sitt liv genom att hänga sig, precis när min pappa kom och skulle besöka honom. Jag hör pappas ord i telefonen fortfarande och min mammas skrik. Åh, mamma... <3 Ibland min värsta fiende. Ibland min livlina. 

Här är skillnaden mellan en icke narkolepsisjuk och mig. Jag kan inte avgöra när saker och ting skett. Starka händelser lägger sig på hög och genomlevs gång på gång varenda dag, med kataplexier som följd. Medan vissa upplevelser känns som drömmar... Men det har jag skrivit om tidigare. Alla människor som gått igenom något bär på starka minnen. Men jag kan inte kliva ur dem... Jag vill kunna kliva ur, jag vill gå vidare. Gärna leva med sorgen. Men sluta gå igenom det varje dag, eller natt... 

Men nu till något helt annat. Och fy vad några av er kommer att se ner på mig nu. Men läs klart. För några dagar sedan läste jag en tistel i tidningen om en mamma som skrikit på sitt barn på Willys parkering. Jag tycker inte att det är ok att skrika åt sina barn men om det vore direkt skadligt för barnen skulle det finnas en "barnhöjarrösten"-lag som "barnaga"-lagen. Jag tänkte att det säkert var jag, för jag bryr mig inte om jag höjer rösten om andra hör. Men tidpunkten stämde inte alls. 

Så kom nästa tistel. En tistel till den första personen som skrivit en tistel istället för att ingripa. INGRIPA?! Kom igen nu. Att ha barn är ingen dans på rosor, det vet vi alla som har ett gäng. Men det är vi som öppet törs stå för att vi inte tolererar att barnen beter sig hur som helst som får ta skiten. Ingen vet hur hon hade haft det under dagen. Vad hon hade gått igenom. Vad som förorsakade händelsen. Nu vet jag ju inte vad som hände men jag kan bara se till mig själv. 

Min autistiska son HÖR inte mig om jag inte höjer rösten eller rent fysiskt håller honom i axlarna när han inte hör mig... Han ser helt normal ut. Kom igen och kritisera mig då ska ni får se... 

Nej, vet ni. Det är de här falska jävla facebookmorsorna (sällan pappor) som förstör allt. Som skriver gullegullpluttenuttstatusar om fredagsmys på en tisdagskväll fast sanningen är att man precis kommit hem från jobbet, tjurande slängt ihop en middag och inte önskar något hellre än att barnen ska somna. Genom deras fejkstatusar (jag ser igenom det) får de andra föräldrar att känna sig urusla för att de inte orkar... Dessa morsor ljuger om att de är något de inte är eller känner något de egentligen inte känner. Vad säger det barnen..?

Eller Nanny! Som försökte få oss att tro att allt gick att lösa genom att vara pedagogisk. Hur många barn var hon hos som var lätt utvecklingsstörda? 

Men den värsta sorten. Rent hypotetiskt, den mamman som sätter sig och skriver en insändare, eller startar en grupp på Facebook om hur hemska föräldrar är, bara för att dölja sina egna hemligheter. Som alltid skriker svordomar till sina barn och talar om för dem att de är mongon och diverse saker. Kanske slår någon i ren frustration. Skriver förhållningsregler och publicerar på sin logg medan barnen är livrädda för henne. Alla lovordar henne och höjer henne till skyarna för sitt engagemang. Trots att det pågår en psykiskt terror innanför husets väggar. 

Där har vi värsta sortens förälder. Den ni tror är den bästa.  Den föräldern vi alla tror att vi eftersträvar...

Jag, off facebook, förespråkar kärlek och respekt, blir vansinnig ibland, slänger saker i golvet, svär och är sur. 

Men trots detta kan nog ingen som känner mig säga att mina barn har en kass uppväxt. Jag lär mina barn leva livet på livets villkor, med skratt, tårar, ilska och sjukdom. Jag tittar på nyheterna nästan varje dag med mina barn. För om jag skyddar dem från allt det onda kommer de att få en chock när de klipper navelsträngen... Allt är inte en rosaskimrande sagostund. För hur skulle Rödluvan se ut, utan vargen? 

God natt.  

Idag har jag varit med om ett helt otroligt möte. Ett sådant du bara läser om att andra varit med om. Fina texter om hur personer påverkat ditt sätt att tänka och vara. Idag var det min tur.

Jag och Thor skulle gå in på kiosken och se om det senaste numret av Amelia av någon kosmisk annorlunda anledning möjligvis hade kunnat tänka sig ha kommit ut en dag för tidigt. Självklart hade det inte det. Då frågade jag killen i kassan om den brukar vara i tid. Som jag befarade fick jag ett nej, men han trodde att Amelia var RÄTT träffsäkra trots allt. Han frågade vad som orsakade denna frustration över att inte kunna få ett nummer i min hand precis just NU (antagligen gjorde jag det berömda stampet i golvet) och jag berättade som det var. Att det skulle finnas ett reportage om mig i just det numret. Samtidigt som vi pratade om hur livet kan förändras på ett ögonblick (i mitt fall med diagnos och medicin), utanförskap och känslan av att vara annorlunda, såg jag hur hans ögon plötsligt vaknade till liv. Han kände en samhörighet - just där och då - med mig. En helt otrolig upplevelse.

Det han berättade för mig gör mig tårögd när jag tänker på det. Och jag tänker låta det stanna i mitt hjärta där det hör hemma. Men det fick mig att fundera över varför vissa människor tycker att det är så fult att prata öppet om sina sjukdomar. Jag är på sätt och vis stolt över min, för den har gjort mig till den jag är idag. Men jag önskar inte ens min värsta fiende den... Men genom att titta folk i ögonen och säga att "det här är jag" ger ett hopp hos de som ännu inte funnit vägen och just den samhörigheten fick jag idag. Och någon gick antagligen hem från sitt jobb som kioskanställd med ett leende och en insikt om att livet inte går att styra själv, utan det gäller att leva varje dag som om det är den FÖRSTA, med nyfikenhet och med nya intryck. Inte den sista... som man förknippar med hopplöshet och död.

Tyvärr grusades mina goda tankar om människor när jag ser en person stå och le åt min son inne på Konsum. Och kvällen var så gott som förstörd... Le åt dina egna barn istället, när du nu har dem. Men titta aldrig mer åt mina barn, aldrig. Vänd bort huvudet när du ser mig eller mina barn nästa gång, så slipper jag göra mig olycklig. Eftersom jag tror på karma så hoppas jag att kunna tygla mina känslor. Men du är den enda personen någonsin som triggat mig till att verkligen vilja förstöra hela ditt liv. Och jag skulle kunna göra det på ett ögonblick. Men jag gör det inte... för du är inte värd att satsa min negativa karma på. När jag väl får ta del av en bestraffning, ska det vara för någon som är värd den. Typ den jag trodde att jag skulle leva med resten av mitt liv. HAN skulle jag kunna tänka mig att offra några elaka tankar om... för att få tillbaka hundra gånger om. Han är värd det. På gott och ont.   

I mitt lilla nätverk av terrorister och huliganer bad jag dig att vara en enhet, tillsammans med mig. Du sa att det var meningen med oss och att det var det vi skulle kämpa för.

Men en millimeter från mina känslor hittar jag fienden. Och jag tänker inte slåss. Jag har inte rätt vapen. Så jag kapitulerar, hissar vit flagg och vänder om. Mina tankar och känslor är ingenting värda. Och när jag slåss med hjärtat är tankar och känslor de enda vapen jag har. Utstuderad illvilja och intelligens bränner ner min armé på ett ögonblick. 

Så jag är nummer två. Fortfarande. För min önskan den hördes aldrig... Min önskan om att få vara din. Bara jag. Få ha ett liv med dig, göra min familj till din. Ha din familj i mitt liv...  Men någon står mitt emellan. Säg inte att jag inbillar mig. För det är du som inte ser det, för dig är det normalt att leva med fienden. Så länge jag nöjde mig med att vara älskad av dig så var du nöjd. När jag ställde ett krav om att släppa taget om ditt förflutna var jag ivägen och du valde att inte prata med mig. Två är svårare att fightas med än en så klart... Du valde det du känner dig trygg med. Osäkerhet, bråk, lögner, elakheter. Jag har aldrig kallat dig för något dumt, någonsin. 

Men mina ord betyder ingenting.  Eller rättare sagt, de betyder allt för mig. Och jag vet att du hör vad jag säger. Men du lyssnar bara på det som kan anses dra dig ifrån mig. 

Efter tre dygn är jag tom. Jag är tom på kärlek och känslor. Jag borde rest mig upp, skrikit och slagit dig för att du skulle se mig. Gjort av med energin och min ammunition på dig. Men istället väljer jag att sitta på mitt badrumsgolv,  det enda sättet JAG kan hantera saker på och läsa ditt sms där det står att det är bäst att vi inte hörs av på ett tag... Flera gånger varje dag. Tills luften tar slut. Det borde ha varit du som dragit näven i bordet för längesedan. 

Jag skulle lika gärna kunnat vara stum när jag säger att jag älskar dig. För då skulle det inte göra lika ont när du missar att jag sagt det... 

Så jag hissar vit flagg och kapitulerar. 

Och säg aldrig att du offrat en massa för att kunna vara med mig igen. För det är inte jag som sett till att du och barnen bor där ni bor... Du skriver offra, till fel person. Jag släppte in en psykopat i mitt liv. Den personen ska ut igen. Om du väljer att stanna hos mig - kan jag inte råda över. Men jag väljer bort den personen. Jag har inte gått från ett tomt skal, behandlingar, terapeuter, allt jobb med mig själv till att bli den jag är idag, för att bli trampad på... aldrig någonsin. Jag älskar mig själv för mycket för det. Och jag vet, min fina, att du älskar mig. Du visar det bara på helt fel sätt.