Är du trött

Barnaministeriet på p4 i morgon förmiddag klockan 11:03.

Häromdagen fick jag en förfrågan från en tjej om hon fick vara med att skriva i bloggen. Och det är ju självklart. :) Så snart kommer jag att uppdatera headern med lite nya saker samt att välkomna henne hit. Håll utkik!

Kramar i höstkylan. Världens bästa årstid!

Idag är en sådan dag jag känner att jag skulle vilja skriva något riktigt positivt. Det har hänt en sak som kommer att vända hela mitt liv men jag kan inte glädjas åt det just idag.

Idag satt jag och Sophie och fikade på ett café och in kommer en vän sedan lång tid tillbaka. Han såg relativt pigg ut, emellanåt ser han helt slut ut. Han har cancer och har haft en relativt lång tid. Gått på cellgifter och strålning. Idag hade han köpt en plånbok och satte sig vid oss och flyttade kort från den gamla till den nya. Han berättade att han skulle gå på ölkväll på Bishop's arms. Och jag var glad för hans skull. För hur det än var så såg han piggare ut än på väldigt länge.

Det var då han berättade att han inte fick mediciner längre. Bara morfin. Mot smärtan. Det är inte ofta jag blir mållös, men just idag kände jag att det inte fanns ord. Vad säger man till någon som väntar på döden? Men som ler? Och som ser lycklig och tillfreds ut? Som ser ut att må bättre än på flera månader?

Jag är åtminstone tacksam över att vi fick den här timmen med honom inne på fiket. Vi skrattade och pratade om gamla tider. Om hemhjälp och tvätt. Om vita väggar och om att välja att stirra på dem, eller att leva.

Jag har förstått att han valt livet idag. Livet innan döden. Han har valt att göra det bästa av sitt liv medan han kan. Men jag gick hem med ett väldigt tungt hjärta.

Det är otroligt svårt att acceptera att det är de mest ödmjuka och vänliga människorna som går först. Som Gud tar hem. Medan han låter oss pinas i misär bland psykopater.

Någonstans kände jag att han gav mig det där avskedet som jag hade behövt ge till någon annan, som jag stod och pratade om i kyrkan på sinnesrogudstjänsten i fredags. Han gav mig chansen att få skratta och ha det i minnet. Mitt näst sista minne av min bror är att han bjuder mina barn på en piggelin på sin gård medan han springer till tvättstugan. Mitt absolut sista minne är att jag möter honom på parkeringen vid Brynäs centrum. Med nya tatueringar i turkos. Tre dagar senare var han död. Han var också en vänlig människa.

Men det är väl sant som det är sagt - den Gudarna älskar dör ung. 

Under de månader som gått så har vi haft ett avhopp på bloggen. Hon har självklart en given plats här igen när hon känner att hon är redo. Som det varit nu är det bara jag och Jennifer som skriver. Mest jag. Men det var en förutsättning för att ORKA driva en blogg. Att skriva när det är ok. När vi känner att det finns något att vräka ur sig. Att inte skriva om inte lusten finns. Att månader av tystnad inte innebär att bloggen är stängd.

Men nu tänker jag göra om headern i veckan. Så att den passar mig och Jennifer.

Jennifer är den lillasyster jag aldrig haft, eller den dotter jag aldrig fick. Hennes mamma är det finaste och mest genomärliga människa jag någonsin träffat. Jag älskar dem så som min egen familj. Ändå träffar jag dem aldrig. Men de har byggt ett enormt bo i mitt hjärta och de kommer att för alltid stanna där. Att få dela tankar och vardag med någon som verkligen förstår, det är nytt för mig. Det föder kärlek.

Så Jennifer - nu är det du och jag gumman. När du vill. När du kan. När du orkar.

Jag - jag finns här alltid, för dig! <3